Programträning på Kungliga Hundar

 

wpid-img_20150218_225956.jpg
Ikväll har jag och Milo varit iväg på tävlingsträning tillsammans med delar ut freestylegruppen. Jag vet att jag har sagt det förr, och jag lär säga det igen. Jag är verkligen otroligt glad och tacksam för att jag faktiskt fick tummen ur och startade den där gruppen. Jag älskar verkligen våra gruppträningar, att vi alla kommer så bra överens i gruppen både på facebook men även när vi träffas. Helt fantastiskt att så många hundmänniskor kan hålla ihop på ett ställe, och hela tiden hålla god ton!

Ikväll var vi i en av Kungliga Hundar’s lokaler och tränade, på Göteborgs Hundarna närmare bestämt. Har varit där tidigare, när jag gick tävlingskursen i höstas med Milo. Men den gången var vi i lilla hallen istället, så då kikade jag bara förbi i stora hallen. Men idag var vi där och tränade ordentligt!

 

Vi var 9 ekipage totalt som var där och tränade, i 2 timmar. Vi la upp det hela som på en tävling, med ett ”kantband” vid ena sidan av banan, ett domarbord där det satt två filurer och iakttog allt som skedde på planen, bra tryck i musiken och även inropare och applåder när programmen var slut, vi hade till och med fixat en startlista!

wpid-img_20150218_210620.jpg
Jag och Milo var först ut, när alla fortfarande stod och tittade. Jag blev minst sagt nervös och stressad av detta, och slarvade därför med uppvärmningen innan vi gick in på plan. Dessutom ville jag göra det så tävlingslikt och inte belöna på plan alls, dumt nog. Så Milo tappade det hela ganska fort och stoppade bomull i öronen och satte på näsan istället. Men jag kämpade mig igenom hela programmet ändå, och det gick trots allt väldigt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig med tanke på förutsättningarna! Väl av banan belönade jag massor och satt sen och myste en stund med Milo vid sidan om för att bygga upp en riktigt bra känsla av att ”efter att matte är sådär konstig, så springer vi över ett plastband, käkar massa godis och myser sen i lugn och ro”. Sen har det dags för mig att lägga in Milo i buren och ta tag i mitt ”jobb” för kvällen – agera domare åt dom andra ekipagen.

wpid-img_20150218_222452.jpgNär vi sedan skulle gå våran andra runda gick det mycket bättre (som också syns på filmen längst ner). Jag bestämde mig för att ta fram godiset och belöna lite här och var på banan, eller ibland till och med bara visa att jag hade godis i handen för att peppa igång honom lite mer. Och det gick riktigt bra faktiskt! Enda missen var väl i slalomet mellan armarna, där Milo var för taggad på att hoppa upp på ryggen. Men men, man kan inte få allt. Jag tyckte ändå att det kändes så otroligt bra när vi körde! Mina nerver var som bortblåsta, när det blev lite tokigt kunde jag mer se det roliga i det hela och skrattade lite för mig själv, istället för att bli ännu mer stressad och nervös som jag blev innan och bara tyckte att han var dum som gjorde fel, jag blev arg på mig själv för att jag inte var tillräckligt tydlig och bara allmänt tyckte allt var jobbigt. Nu hade jag en mer avslappnad inställning till det hela. Visst blev jag lite irriterad på Milo för att han inte lyssnar på vad jag faktiskt säger till honom och visar, men samtidigt så gjorde det mig ingenting för jag har hellre en övertaggad hund än en hund som inte vill träna med mig alls. Men förutom det lilla missförståndet, så tyckte jag programmet satt riktigt bra! I helgen blir det träning igen, då ska jag se till att mäta hur långt programmet är och på så sätt ta reda på ungefär vart jag ska klippa låten. Även klocka slutet ska göras, eftersom det är enda tajmingen jag har.

Efter att alla hade kört sina program 2 gånger vardera så passade jag på att köra lite detaljträning också när jag ändå var i hallen. Valde att belöna upp vissa av rörelserna i vårat program så motivationen, uthålligheten och entusiasmen blev något bättre. Bland annat köra vi igenom ett otroligt långt slalom mellan benen, med enbart röstberöm som enda peppning, inga handsignaler som hjälper eller upprepande av kommando, utan bara beröm och benen som enda hjälp. Superbelöning efter det såklart! Gjorde samma med ”åttan” och även ”runt”, där jag belönade uthållighet och små hjälper, med superbelöning. Ett litet ”nio” lyckades vi få till också, där jag valde att stanna upp ofta men sedan fortsätta framåt. Milo har en tendens att backa så fort jag stannar med honom i ”nio” nämligen, eftersom det var vad vi gjorde när jag precis hade lärt in detta trick. Så nu ligger fokus på att stanna och sedan fortsätta framåt – jag vill att han inväntar kommando från mig innan han går bakåt i denna position.

 

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s