Längtan efter nr 3

Nu är det över 2 år sedan det blev det blev bestämt att skaffa hund nr 3, och jakten efter rätt ras, linjer och uppfödare var klar. För 2 år sedan var beslutet fattat vartifrån våran nya flockmedlem skulle komma, kontakt var tagen och vi stod på kö. Som många av er följare kanske redan vet, så har det varit en jobbig resa för min del, med många motgångar, tårar och frustration då det verkligen inte blivit som det var tänkt och trott.

Nu står jag här, 2 år senare utan hund nr 3, inte ens ett steg närmare utan snarare längre ifrån än för 2 år sedan. Och längtan är större än någonsin! Pga många förändringar i mitt liv under våren och sommaren har jag tyvärr inte kunnat träna med lånehundarna i stort sett något alls sen maj månad. Jag hoppas såklart kunna ändra på det, samt uppdatera er trogna läsare lite mer om mitt hundliv än jag gjort senaste tiden.

Men just längtan efter en tredje hund är oändligt stor. Vissa dagar kan jag börja gråta av sorg för det som inte blivit, längtan inför det som komma skall (någon gång iaf) och frustration över att stå och stumpa på samma skitställe hela tiden! Det känns som att mer eller mindre alla runt mig i hundvärlden skaffar ny hund, antingen valp eller omplacering. Och här står jag, galen av längtan och kommer inte ett enda steg närmare att skaffa hund! För så som mitt liv ser ut just nu är det svårt med valp. Jag står visserligen på kö till 2 olika kullar till våren, så jag hoppas kunna lösa det så jag kan skaffa valp tills dess. Men tanken har ändå passerat genom mitt huvud en, två och tre gånger att jag kanske får skaffa mig en omplacering även denna gången. Men det är just det där att hitta hunden man vill ha, den där perfekta hunden som är allt det man vill ha. Jag har länge sagt att jag inte ska skaffa en till hund förrän jag hittat den perfekta, som har allt det jag letar efter (och då har jag ändå inte skyhöga krav på den nya!). Men snart börjar jag ge upp om att ens hitta något som matchar dom få kraven jag har. Snart börjar det kännas som att jag kan tänka mig att ta närapå vad som helst bara jag får en ny hund. Men hur tragiskt är inte det? Blir arg på mig själv över att jag känner så, om ens bara för korta sekunder. Men jag längtar så, oh vad jag längtar!

Snart dyker förhoppningsvis den perfekta hunden för mig upp, den som är en den rätta. Jag får bara bita ihop och vänta tills vidare, hålla ögonen öppna efter den och förbättra mitt tålamod under tiden.

Annonser

Någon som alltid finns där.

image

För nästan 1,5 månad sedan förändrades mitt liv väldigt radikalt. Jag hade sedan tidigare blivit sjukskriven pga att jag haft det tufft på jobbet en längre tid, och dessutom fått reda på att jag skulle bli av med mitt jobb så fort jag blev frisk.. Dessutom blev det beslutat att jag och min sambo skulle gå isär. Jag packade ihop det mest nödvändiga och flyttade ut redan samma dag. Sedan dess har jag och hundarna bott omväxlande hos mina föräldrar.

Hundarna tyckte det var skitjobbigt i början, med en matte som mådde pissigt dåligt, grät till och från under dagarna, dessutom att vi inte var ”hemma” som vanligt längre.. Ja, det var mycket förändringar för hundarna kan man minst sagt säga. Dessutom är båda otroligt stresskänsliga, och känsliga för mitt mående. Första veckan ville Milo inte ens vara i samma rum som jag, medans Dixon var som ett plåster på mig hela tiden – dom hade helt klart olika sätt att hantera att jag inte mådde bra.

Nu har vi alla 3 landat lite mer i det här som hänt, jag har hittat en ny lägenhet där vi får flytta in i slutet på månaden. Jag tror det kommer göra stor skillnad för oss alla 3 att få ha något eget igen, få tillbaka våra egna möbler, få ha våra egna rutiner och inte behöva tänka på någon annan egentligen.

Men under denna perioden som varit har jag verkligen funderat mycket på hur mycket hundarna finns där för oss som ägare. Mina hundar har verkligen släppt alla ”krav” på aktivering, och funnit sig i att det ibland kanske går lite för långt mellan rastningarna, att det blir korta promenader, eller promenader på flera timmar mitt i nätterna när matten behöver rensa tankarna lite. Någon träning har dom knappt ens fått alls, och när det väl blivit har det mest varit plikttroget från mitt håll med dom gamla vanliga tricken som hundarna kan. Någon nyinlärning har jag inte haft varken inspiration eller tålamod till. Dom har på sin höjd fått köra lite godissök ute på gräsmattan eller springa lösa i skogen en stund.

Men det är helt otroligt hur bra dom funnit sig i hur vi lever nu, att vi flyttar runt lite ibland, knappt har med några av hundarnas vanliga grejer och att alla rutiner kastats runt tills dom är obefintliga. Dessutom har dom varit helt ovärderliga för min del, att ha någon som alltid finns där, någon som tröstar och stöttar när jag är ledsen, håller mig kvar på jorden och påminner om dom bra sakerna jag har i mitt liv. Det är tackvare hundarna som jag ens kommit ur sängen vissa dagar, ätit något för att orka ta hand om dom. Det är också för deras skulle jag samlat ork att ta tag i mig själv, leta ny lägenhet och nytt jobb, för att jag ska kunna ge dom ett bra liv framöver. Jag har hundarna att tacka för så oändligt mycket så jag tror inte någon ens kan förstå det.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Antistresspulver

Vi har sedan drygt 2 månader tillbaka testat ett antistresspulver, som tillskott till Dixon. Han ligger ju normalt ganska högt i stress hela tiden, så jag letar hela tiden efter den perfekta lösningen för honom att hålla sin stress på en så låg nivå som möjligt.

Vi har under en längre tid testat Adaptil i vägguttaget vilket fungerat med goda resultat. Han har varit i stort sett helt fri från stress. Men jag har istället tyckt att han blivit lite ”för” lugn, mot hur han egentligen är. Han har i stort sett bara legat och vilat eller sovit i puffen jämte Adaptilen, knappt ens reagerat när vi kommit hem, jag har fått tjata på honom att han ska äta, gå ut, träna osv. Och så vill jag ju inte ha det, jag vill ju ha en hund som blir glad när vi kommer hem, vill träna, kan tänka sig att gå ut ibland (det är trots allt Dixon vi pratar om!), vilja äta, leka ibland osv. Dessutom tycker jag det vore bra att ha något till honom som har effekt även när han kanske inte är hemma över en helg eller sådär.

image

Efter litet letande och funderande hittade jag Trikem’s Antistresspulver hos CSiGORAs HUNDbutik. Jag hörde mig för och fick en hel del positiva kommentarer om det, men även ett par lite mindre positiva. Men såklart finns det ju inget som funkar för alla hundar.. Men jag kände ändå att det var tillräckligt mycket positivt för att det skulle vara värt att testa!

Första två veckorna med pulvret använde vi även Adaptilen, för att göra övergången så mjuk som möjligt. Då valde jag att starta på lagom dos antistresspulver med en gång. När jag till sist tog bort Adaptilen så märkte jag ganska snabbt otroligt bra respons på pulvret. Dixon var plötsligt en glad och energisk hund, han sprang runt hemma i stort sett hela tiden, med ständigt viftande svans, spetsade öron och en nyfikenhet och förväntan. Plötsligt ville han träna hela tiden, leka både med mig och med Milo. I takt med att vädret blev bättre ville han också ut på promenader, han försökte inte vända om längre när vi var ute utan tittade sig nyfiket omkring och utforskade, precis som en vanlig hund. Aptiten har blivit otroligt mycket bättre också, han står nu och väntar otåligt på matskålen, slukar allt jag lägger i och har till och med börjat slicka skålen lite, något som aldrig hänt tidigare!

Tyvärr fick vi ett bakslag för ett par veckor sen. Vi hade en vecka med ovanligt dåligt väder, och eftersom vi alltid har ena sovrumsfönstret öppet och bor på vindsvåning med hängrännor precis utanför fönstret, så hörs det otroligt tydligt hos oss när det är dåligt väder. Vädret gjorde att Dixon inte ville gå ut, när vi väl var ute ville han bara in, väl inne tvättade han sig maniskt eftersom han får panik när han blir blöt eller smutsig. Någonstans i det här började hans stress och ångest komma tillbaka. Han började klia sig tills han fick blödande sår, försöka gnaga av tassarna mer eller mindre, slickade ständigt på sig själv eller någon/något annat i ett försök att lugna sig själv. Det hela gick så långt att jag fick göra det enda som kan dämpa hans stress – linda in honom hårt i en tjock filt, så det blir som en slags blandning mellan tvångströja och kedjetäcke. Efter en vecka med ständig stress kraschade hans mage, och jag valde då att plocka bort alla tillskott ett par dagar för att skona magen så mycket som möjligt. Efter ett par dagar var magen bättre igen, och jag satte in tillskotten på nytt. I takt med att tillskotten kom tillbaka, magen blev stabilare och vädret blev något bättre – så kom även Dixons lugn och trygghet tillbaka.

Idag är han i stort sett helt stressfri igen, han är lugn och trygg i det mesta, men samtidigt ständigt glad och energisk. Vissa dagar när jag vet att det kan innebära viss stress för Dixon, så kan jag förbereda honom ett par dagar innan med att dubbla dosen pulver. Jag har ingen aning om det är bra att göra så eller inte, men det funkar för Dixons stress och hans kropp verkar klara av det. Förhoppningen är såklart att jag ska kunna minska ner honom till halv dos i vardagen kanske, och hel, vanlig dos inför jobbiga tillfällen. Men just nu för att vänja honom och hans kropp vid att han ska vara stressfri hela tiden, så har jag valt att göra på detta sätt. Jag har dessutom Adaptilen redo OM behovet skulle uppstå, dem vet jag att han svarar på i stort sett omgående.

Efter lite konsultation av personer runt mig som jag litar på, så har vi enats om att även om Dixon nu gör allt i 390, så är han ingen stressad hund längre. Han är helt enkelt en hund som ligger högt i varv, men utan att för den sakens skull vara stressad. Så är det ju med vissa människor också, såna som gör allt fort och raskt, trivs med att ha ett högt tempo runt sig med flera bollar i luften. Lite sån är Dixon hemma i sin trygga miljö också, han kan ena sekunden gnaga på ett ben, för att strax efter springa iväg och dricka, på vägen tillbaka från vattenskålen kommer han på att han ska leka lite med sin igelkott, sen ska han klia sig lite, då kommer han på att han ju tuggade på ett ben vid soffan, på vägen förbi soffan kommer han på att han ska pussa på matte och be om lite kli på rumpan, tills han inser att han ju skulle tugga på ett ben, när han väl gör det kommer han på att det är sol som lyser på sängen, så då är det bättre att ligga där, osv. Såhär ser Dixons dagar ut mer eller mindre, tills han kryper ner under en filt eller ett täcke och sover lite. Men jag kan inte påstå att jag tycker han är en stressad hund för det, han har helt enkelt mycket för sig och gör allt i ett väldigt högt tempo.

Sedan vi började med antistresspulvret så har hans stressbeteenden försvunnit i stortvsett helt och hållet. Visst har han kvar många av sina tvångstankar och trivs med att ha sina rutiner, men han ligger inte och stressar för ingenting längre. Jag är otroligt nöjd med detta tillskottet, och kommer absolut fortsätta med det länge till, förutsatt att inget oförutsett sker.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Det här med hundförarvästar…

…är något det pratas om och funderas på i all oändlighet känns det som! Jag vet inte hur många gånger jag sett frågan i diverse olika hundgrupper på facebook om vad för hundförarväst som egentligen är bäst. Och såklart är det en smaksak, en individfråga, beror på vad för hund man har, vad man tränar och vad för krav man ställer på sin väst. Men jag tänkte ändå försöka räta ut några frågetecken, och förklara åtminstone hur jag tänker när det gäller västar och vad jag föredrar.

image
Hurtta lifeguard träningsväst
Detta var den första västen jag köpte, främst egentligen för att ha en snygg reflexväst där jag dessutom alltid kunde ha godis liggandes i en ficka – så det bara var att ta med västen när jag skulle ut på promenad, och ändå kunna veta att allt som kan tänkas behöva var med i den. Efter denna västen blev jag fast i själva väst-världen. Jag insåg verkligen det bra med att ha hundförarväst! Förutom den klara färgen denna västen har, så man kan gå säker i skogen även under jakten, så älskade jag dessutom just det där att kunna ha något hundigt, som är förberett inför alla promenader med godis, bajspåsar och liknande. Men också det fantastiska med en genomgående ryggficka, sååå underbart! Efter att jag köpte denna västen är det en självklarhet för mig att ha väst på i stort sett varje promenad, och framförallt där hundarna kommer gå lösa. Jag vet att många använder sin ryggficka i västarna till diverse olika leksaker och träningsredskap men i denna västen har jag enbart mina koppel i ryggfickan. Jag har storlek XS i denna västen, och jag i vanliga fall M/38 i andra kläder. Så Hurttas västar är stora i storleken, som många redan vet om. Denna har dessutom ett resår i midjan som ibland kan åka upp lite, därför ser jag alltid till att ha ett långt linne under så västen får lite ”fäste” i linnet och därför håller sig på plats.

image
Hurtta motivation agilityväst
Agilityvästen var väst nr 2 jag köpte. Denna har lite fler finesser än lifeguard-västen, och är dessutom lite mer diskret och stilren i både färg och utseende, vilket jag gärna vill ha när man är iväg och tränar på klubben, någon inomhushall eller liknande. Denna västen har också en genomgående ryggficka, där jag antingen förvarar kopplen, men oftast är det någon leksak som ligger där. I denna väst finns dessutom ett lite ”fodral” eller en liten ”påse” att sätta i framfickorna, så man kan ha äckelgodis utan att själva västen blir sölig och äcklig, utan det är bara att plocka ur innerfickan som sitter fast med kardborreband, och tvätta när man tycker det behövs. Jag älskar verkligen denna västen, den är precis lagom med allt! Även på denna västen har jag XS. Jag tycker rent generellt att alla Hurttas västar håller samma storlek, men att alla är större än motsvarande storlek i andra märken. Denna har dragsko längst ner på västen istället för resår som det är i lifeguard-västen, så denna håller sig lättare på plats då den inte sitter åt riktigt lika tight mot kroppen, och därför sitter den mer still.

image
Hurtta motivation lydnadsväst
Detta är den nyaste av mina västar. Denna ska broderas så snart jag övertalat sambon att göra en snygg logga till mig, så denna kommer att användas i lägen när man syns mycket, som marknadsföring av vem jag är eller vad man ska säga. Det kommer vara min egna logga och teamnamn på, samarbetspartners och sponsorers logga plus min egna bloggadress så folk kan hitta hit. Den kommer att användas på kurser, läger, tävlingar och större gruppträningar i första hand.

Denna väst har mängder med fickor, ringar och andra slags fästen. Såpass många att jag inte ens kan lista ut vad man ska använda alla till. Men den är otroligt snygg och bekväm, jag har den gärna och ofta på mig. Så när den är broderad och snygg har jag en känsla av att denna kommer bli min nya favorit. Här har jag också valt XS, vissa säger att dom här är något större än dom andra västarna. Inget jag märkt av alls däremot. Denna västen har dragsko både i midjan och längst ner på västen, allt för att få en så bra passform som möjligt.

image
HelsiTar träningskjol
En träningskjol är det nyaste köpet jag gjort. Jag vet att det inte är en väst, men den får vara med i detta inlägget ändå eftersom det finns i stort sett samma funktioner som hos en väst. Denna kjolen kommer mest användas under den varmaste delen av året, när det är för varmt att ha väst på sig. Jag har även planer på att denna kommer användas flitigt på promenader där jag gärna vill kunna ha med godis, bajspåsar, kanske någon leksak, någonstans att lägga nycklar och mobil samt koppel, men känner att en väst känns lite väl överambitiöst.

Planen är också att köpa en till sen (viktigt att färgmatcha!) och brodera den, så är det något som kommer vara med på alla träningar och tävlingar med Milo i freestylen. Med honom vill jag gärna lära honom att alltid springa till en viss sak där belöningen finns ute för tävlingsbanan, och tänker att en träningskjol är enkel för honom att se, enkel för folk att se och komma ihåg att flytta med tillsammans med kopplet, plus att det ALLTID kommer finnas godis i den. Dessutom är det enkelt att bygga värde i kjolen om man har med den på ett par träningar och Milo inser att det alltid finns godis i den.

Träningskjolen har två stora framfickor där man enkelt får i allt från godis till bajspåsar. Det finns dessutom en dragkedjeförsedd ficka på ena sidan fram, samt två mindre fickor med kardborreknäppning, som är perfekt till att ha tex mobilen i. Det finns också en stor genomgående ryggficka med höga kanter så man kan proppa den full med saker utan att behöva oroa sig för att något trillar ut, men det är enda enkelt att komma åt och få ur det som ligger i. Kjolen är försedd med både en klämma och em ring för att kunna fästa tex en klicker, nummerlapp på tävling osv. Jag trivs otroligt bra med denna kjolen! Jag valde storlek S på min kjol, då jag inte vill att den ska sitta för tight, men ändå inte vara fladdrig. Jag blev otroligt nöjd med storleken. Men väljer man mellan två olika storlekar så röstar jag för den större storlek, då det annars kan bli svårt att få upp leksaker ur bakfickan om kjolen blir för tight.

image
Hurtta motivation sprint, belöningsväska
Även om detta är långtifrån en väst, så ville jag ändå ha med den i detta inlägget. En belöningsväska är något jag brukar använda om jag tex ska gå en sväng med hundarna i stan, för att miljöträna, passivitetsträna eller liknande. I vissa lägen vill jag kanske inte gå i full hundmundering och kan därför välja att hänga på mig en belöningsväska men ha mina vanliga kläder till. Belöningsväskan är inget som syns jättetydligt, den är hyfsat diskret och drar inget fokus till sig. Ändå har jag med mig massor av godis, bajspåsar, får till och med plats med en mindre leksak eller träningsredskap som tex dummy, apportbock eller liknande. Denna är en stor favorit redan, och kommer bli det ännu mer när vi får hem våran valp eftersom jag då kommer kunna ha med mig ALLT jag behöver genom att bara rycka med väskan på vägen ut genom dörren. Denna finns bara i en storlek, och går att justera väldigt bra. Har inte stött på någon som inte kunnat ha denna väska, eftersom den är såpass justerbar.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Ny teknik med Dixon?

Ända sedan jag var på Per Jeansens föreläsning på Hundspektra för någon vecka sen, så har jag varit sugen på att testa träningsmetoden Do as I do. Men det svåra tycker jag är att komma igång, hur får jag hunden att förstå att den ska titta på mig först för att sen göra likadant? Dixon är ju ibland en ganska ”korkad” hund, han har svårt att se samband i olika saker, tänker inte alltid själv och förstår sällan varför han ska göra saker jag ber honom om. Han är en otroligt svårtränad hund, och även om vi kommit en bit på vägen med träning så hade jag gärna velat att det gick mer framåt, mest för hans skull eftersom det nu är svårt att utveckla honom mer, han är liksom på den nivån han är nu känns det som.

I denna videon ser man en hund som tränat på detta sätt i en vecka. Alla tricken hunden visar i filmen är sånt som den inte kunde innan träningsveckan började. Det är ganska fascinerande att se hur snabbt och mycket den lärt sig, på kort tid. Kommer vi bara på hur Dixon ska förstå att han ska härma mig, så tror jag det här är helt rätt metod för honom sen! Följ kategorien ”Hundträning – Do as I do” här på bloggen för att kunna hålla koll på våran träning.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Livet med en osäker hund..

image

Till att börja med vill jag bara klargöra att jag älskar Dixon något så fruktansvärt mycket att jag fysiskt får ont i kroppen ibland när jag tänker på ett liv utan honom. Dixon är den underbaraste lilla hund som finns. Så lycklig, så positiv till det mesta och så följsam. Dixon är bland det bästa jag har i mitt liv, och jag ångrar inte för en sekund att jag bestämde mig för att ta över honom.

Men det jag inte tänkte på när jag tog över honom var hur livet förändras med en osäker hund. Jag i min enfald trodde att hans beteende berodde på att han påverkades av sin förra matte (det vet ju alla att ägarna påverkar hundarna en hel del med sina känslor och nerver, på gott och ont). Och jag trodde att jag utan problem skulle kunna ”fixa till” Dixon lite snabbt och lätt. Men oj vad naiv jag var som trodde det! Jag har fått kämpa ihjäl mig med Dixon för att han ens ska vara där han är idag, och då är han ändå långt ifrån problemfri. Han kommer nog alltid vara en speciell hund, en svår hund enligt många, oberäknelig enligt vissa, men helt fantastiskt underbar enligt några få.

Men att livet med en osäker hund skulle innebära att man går gråtandes ut från veterinären för att dom inte hanterar hunden på det sättet man bett om och kommit överrens om.. Att man ser paniken lysa i hundens ögon, men känner sig för hjälplös för att kunna säga ifrån.
Att livet med en osäker hund skulle innebära att man i stort sett slutar ta hem folk, för att det innebär för stor stress hos ens hund, och även för en själv för att man hela tiden vill hålla koll på vad för situation hunden kanske kan hamna i, för att kunna stoppa innan det gått för långt. Att hela tiden sitta på helspänn för att man vill att hunden ska känna sig trygg i sitt egna hem, trots gäster.
Att livet med en osäker hund skulle innebära över en månads miljöträning av träningshall, instruktör och miljön runt där kursen ska vara, för att hunden ens ska klara att gå en kurs. Och sen bryter man ihop för att kursen byter hall, där man inte miljötränat eftersom kursen inte skulle varit där först.
Att livet med en osäker hund skulle innebära att man inte kan gå överallt, för att ens hund är känslig med tassarna och underlag, och helt enkelt vägrar att gå på vissa typer av underlag.
Att livet med en osäker hund skulle innebära månader av förberedelser för att han ens ska klara att få dom behandlingar han behöver för att hans kropp ska må bra. Att han efter flera månaders förberedelser äntligen ska tolerera att fysioterapeuten faktiskt tar i honom.
Att livet med en osäker hund skulle innebära att man hela tiden måste leva efter vissa rutinerna, göra vissa saker på ett visst sätt för att hunden inte ska stressa upp sig.
Att livet med en osäker hund skulle innebära att man alltid måste kolla med några få hundvakter som man vet att ens hund är bekväm med, att man alltid måste kolla med dom först, långt innan man planerar en resa. För att man vet att om dom ska passa ens hund innebär det att dom måste sätta hela sitt liv på paus under tiden dom är hundvakt.
Att livet med en osäker hund innebär att man mer eller mindre säger upp bekantskapen med sådana som ens hund inte accepterar eller såna som inte klarar av att göra som man ber dom, runt hunden. Av den enkla anledningen att det blir enklast utan dom människorna i ens liv, pga hunden.

Ja det är många saker man inte är beredd på när man skaffar sig en osäker hund. Och antingen kan det vara att det är en lite försiktig valp som utvecklas till en osäker hund som vuxen. Eller en hund som pga någon speciell händelse blir osäker och lättstressad, även om jag personligen har svårt att tro att en 100% trygg hund skulle påverkas såpass så den får men för livet pga av speciell händelse, men det hör inte hit just nu. Eller kanske är det såna som jag, som är naiva och tar över en komplicerad omplacering för att man tror man kan ”fixa” till den. Oavsett anledning är det nog ingen som i förväg är förberedd på hur mycket man behöver anpassa sitt liv när man har en osäker och kanske reaktiv hund. Och jag tycker man ska tänka sig för både en, två och tre gånger innan man medvetet tar över en omplacering man vet om är osäker, eller väljer den försiktiga valpen i kullen. Jag önskar folk kunde vara mer förberedda och medvetna om vad dom ger sig in på innan dom låter en osäker hund bli en del av deras familj.

MEN, jag vill också tillägga att livet med en osäker hund är inte bara ett helvete med specialanpassningar av hela ens liv. Det är också en fantastiskt intressant och lärorikt resa, som innehåller så många stora glädjeämnen. För när man har en hund som Dixon tex, så är det verkligen inte en självklarhet att han ens ska hälsa på en ny människa, så när det händer blir jag närapå rörd till tårar. Eller första gången Dixon tolererade att Anna faktiskt masserade honom. Såna saker som för många andra kanske är en självklarhet att deras hund ska klara av, är sånt som chockerar en och berör en såpass mycket att man bara står vid sidan om helt tårögd och beundrar det fantastiska, livrädd för att göra något som bryter ”förtrollningen”.

Ja, livet med en osäker hund är många gånger en tuff och krokig väg, där man många gånger gråtandes funderar på att ge upp, låta hunden somna in, men sen glimmar hunden till med wyt briljera med sitt mod, sitt lugn och sin trygghet i någon svår situation, och man får den pushen man behöver för att orka kämpa ännu mer för sin hund.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Lite tid att andas..

image

Ibland behöver jag bara lite tid att andas, sluta tänka och bara vara i nuet. Det är det hundarna och hundträningen gör för mig. Det är därför jag orkar/hinner träna 4 hundar med allt vad det innebär. Hundarna är mitt sätt att koppla av, varva ner, sluta tänka på allt man kan tänkas stressa upp sig för, sluta oroa mig och bara vara i nuet. För är jag inte i nuet när jag är med hundarna, ja då missar vi något under träningen, eller så hinner hundarna sticka iväg efter ett intressant rådjursspår eller liknande under promenaderna. Med alla ”mina” hundar, både egna hundar och lånehundar, så måste jag verkligen vara MED dom under tiden jag är med dom, det funkar inte att ha tankarna på annat håll. Igår var en sån dag när det var extra mycket snurr bland tankarna, så jag tog med mig mina egna små och åkte ut till Vänga mosse. Det är ett helt fantastiskt område, med otroligt vacker natur, man möter i stort sett aldrig någon dessutom är största delen av rundan spångar – alltså kan hundarna gå lösa och jag vet att dom är där jag vill ha dom. Efter en härlig promenad så satte jag mig till sist ner på spången för att bara iaktta hundarna, vad dom gör och inte gör, hur dom samspelar med varann, vad som intresserar dom när dom utforskar. Till sist kom båda hundarna fram till mig och kröp upp i mitt knä. Sen satt vi så, ett bra tag, och bara njöt av varandras sällskap, naturen, solens värme och lugnet spred sig äntligen i kropp och sinne.

image

image

image

image

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!