Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig..

Igår var det en lång och händelserik dag för min del. Dagen började redan 3:15 för min del av att alarmet ringde och det var dags att gå upp. Som tur var hade jag packat i ordning och förberett det mesta redan kvällen innan, så det var bara till att göra smothie som frukost att ta med på vägen, fixa frukost till Dixon som skulle vara hemma, lite frukost till Milo att ta med på våran utflykt och till sist värma lite oboy jag kunde dricka under dagen. Allt annat låg redan i bilen och väntade. Strax efter 4 rullade bilen ut på en dimmig motorväg, med siktet inställt på göteborg. Där plockade vi upp Maria och Helen, och deras två hundar Lizzie och Asic, för att sen styra mot dom värmländska skogarna, degerfors för att vara mer exakt.

Strax efter 8 anlände vi till Lerviks Hundhall där vi skulle spendera hela dagen. Efter att vi hade anmält oss, lämnat in musik och ”byggt läger” på lämpligt ställe genom att sätta upp burar och liknande så var det dags för rastning och sen banvandring. Milo var ändå på hugget och följde mig bra. Vi gjorde ett par starter där vi bara gick in en bit på banan, ställde upp och gjorde ett trick eller två, för att sen springa av och mumsa på godis igen. Det kändes ändå bra, och jag visste både vart jag skulle placera Milo och även mig själv i starten för att få programmet dit jag ville. Än så länge kände jag mig lugn och fokuserad.

HtM 1 startade, där flera av mina träningskompisar var med och tävlade så jag spenderade ett par timmar med att titta på dom innan det var dags att börja värma upp Milo och göra oss redo för start. När jag stod och väntade på min tur var det första gången jag kände av tävlingsnerverna för första gången inför den här tävlingen, men jag kände mig ändå förvånansvärt lugn. Av med kopplet, belöna upp några enkla trick det allra sista och sen bar det av in på banan. Milo var ändå väldigt med i det här läget, satte sig okej bra i starten och hade bra fokus i min ingång mot honom när musiken väl startade. Men någonstans när jag rundade honom tappade jag honom helt – han stängde av öronen och kopplade på näsan. Ett par halvkass slalomportar tog han, sen försvann han helt och hållet. Halvvägs in i programmet när jag kände att min irritation började byggas upp ordentligt, valde jag istället att bryta och bära ut Milo från plan. Utanför försökte jag belöna som vanligt, även om jag vet att jag misslyckades en del med det tyvärr. Under tiden kämpade jag mot besvikelsens tårar. En av domarna kom olägligt fram och la en kommentar jag inte uppskattade där och då, det gjorde att tårarna brände desto mer bakom ögonlocken. Väl vid våran plats vid buren igen kröp jag ihop med Milo i famnen och myste lite, försökte hitta tillbaka på ”det är vi mot världen”-känslan.

Resten av dagen spenderades med att titta på alla andra duktiga ekipage, framförallt Marias finfina debut i FS 2, där hon slutade på en andra placering. Jag älskar verkligen att vara i tävlingsmiljön i freestylen, umgås med allt underbart folk. Freestylen är ingen sport där man tävlar mot varandra egentligen, det är ingen som helst rivalitet mellan ekipagen, utan man hejjar, peppar och tröstar varandra i ur och skur. I freestylen så håller man ihop sinsemellan, trots att man egentligen är konkurrenter och tävlar mot varann. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag hittat till denna underbara sport där man dela har fantastiskt roligt tillsammans med sin hund, och dessutom umgås med så underbara människor ute på tävlingarna.

Inför våran debut för en månad sedan lovade jag mig själv att alltid lägga ut film från våra tävlingar på youtube och sen dela vidare både här på bloggen och på facebook, oavsett hur det har gått eller känts. Så även om det känns jobbigt nu med den här filmen eftersom det inte gick alls bra, så håller jag ändå mitt löfte till mig själv och visar den även här.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Annonser

Det ska vara rättvist

image

Hemma hos oss försöker jag vara noga med att det ska vara rättvist mellan hundarna. Jag tar till exempel alltid fram två likadana ben, så ingen får ett godare än den andra. Jag försöker även vara noga med att båda får egentid med mig varje dag, om det så innebär en långpromenad i skogen eller mysstund i soffan. Träning försöker jag ge båda varje dag, och kanske inte lika lång tid för det vet jag att dom inte orkar. Men att dom får lika mycket procentuellt för vad dom orkar iaf, lagom mängd så att båda känner sig aktiverade och stimulerade.

Men det senaste har jag känt att jag missat det där, jag har missat en av dom saker jag tycker är viktigast med mitt flerhundsägande.. Jag skäms nästan för att erkänna det ens, för det är en sån princip jag hållit så hårt på tidigare! Har ju till och med försökt vara noga med att båda ska få i stort sett lika mycket kurser. Men det senaste har det tyvärr blivit att jag lagt mest tid på att träna Milo, inför kommande tävlingar och liknande. Milo har fått åka med på massor av träningar, kurser och får träna massor här hemma. Dixon får mest vara hemma med husse när och och Milo åker iväg på kurser och träningar, och när jag kommer hem är jag oftast så trött efter alla nya saker jag fått lära mig så jag inte orkar så mycket mer, och när jag kommer hem från jobbet är jag oftast för psykiskt utmattad för att orka med så mycket med hundarna, orkar jag något blir det ofta Milo jag prioriterar för att det behövs finslipas vissa tricks inför tävlingarna nu det närmsta.

Och Dixon som egentligen inte ens KRÄVER någon direkt träning eller aktivering som gladeligen skulle ligga och mysa i soffan hela dagarna – trodde jag. Till och med han har ändå börjat visa tecken på att han vill träna, vill göra något vettigt. DÅ är det illa! Usch vad jag skäms. Från och med nu måste jag skärpa till mig, ge Dixon den tiden med aktivering som han vill ha. När en hund som Dixon, som inte velat träna innan, plötsligt visar att den faktiskt VILL träna, då får man liksom ta tillvara på det. Man får inte bara slösa bort hans vilja att träna, hans energi och glädje! Dags att börja fundera över hur vardagen ser ut, vart jag kan lägga in träningar med Dixon som jag tror blir på lagom nivå för oss båda. Och även börja fundera ut lite nya roliga saker vi kan hitta på, så inte inte bara fastnar i att finslipa samma gamla vanliga saker hela tiden. Dags att utmana Dixon lite mer!

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Hund – hobby eller livsstil?

image

Jag får ofta höra kommentarer från släkt och familj om att jag lägger ner alldeles för mycket tid och pengar på hundarna. Vissa av vännerna klagar på att jag bara tränar hund hela tiden, och gör jag inte det så pratar jag bara hund. Jag ser blickarna från dom på jobbet när alla pratar om vad som ska göra i helgen, och jag berättar om den ena träningen, kursen, gruppromenaden eller liknande, ser att dom tycker att jag gått till överdrift med mitt intresse. Vet att sambon tycker att hundarna tar upp för mycket tid av mitt liv, och kostar för mycket av mina pengar. Men vilka är dom att döma vad jag väljer att göra med MIN lediga tid, med MINA pengar?

image

Hundarna är mer än en hobby för mig, det är en livsstil. Och det tycker jag egentligen är varje hundägares plikt när man skaffar hund, att inte bara ha hunden som en hobby utan faktiskt låta hunden bli en del av ens liv, fullt ut. Jag lever och andas hund! Jag har ständigt mina hundar runt mig när jag är hemma, och älskar det. Lediga dagar planerar jag allt som oftast utifrån hundarna, hittar på roliga aktiviteter tillsammans med hundarna. Under dom minuter jag har lite dötid så är det hundar jag funderar på, letar bättre utrustning, letar spännande kurser, planerar någon rolig aktivitet tillsammans med någon hundnörd, läser på om någon ras eller sport för att hela tiden lära mig mer, eller bara sitter och tänker på hur mycket jag faktiskt tycker om mina hundar – och jag älskar varje sekund av det! Att jag inte köpt nya kläder till mig själv på närmare ett år (förutom hundkläder då) gör mig ingenting, att jag har svårt att få ekonomin att gå ihop i slutet av månaden gör mig bara bekymrad för att jag då tvingas vänta med vissa inköp till hundarna tills efter löning.
image

Men jag älskar varje del av mitt liv, att hundarna tar en så stor plats av mitt liv och kostar alla mina pengar – det är ett val JAG gjort och som jag är nöjd med. Jag har svårt att se någon mening med att planera diverse olika semestrar och aktiviteter där hundarna inte är välkomna. Jag har nästan helt slutat att umgås med folk som inte förståelse för mina hundar och min livsstil.

image

Att folk tycker det är okej att ha åsikter och ifrågasätta vad jag har för intresse, vad jag väljer att lägga min tid och pengar på, det gör mig uppriktigt ledsen. Jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta någons intresse, vad den gör med sin lediga tid eller lägger alla sina pengar på – så varför folk tycker det är okej att göra så mot mig, det förstår jag inte?
image

Att ha en Milo som sitter PÅ mig gör mig ingenting alls, jag tycker bara det är mysigt. Att ha hundar som sover som ett plåster på mig i sängen, det är anledningen till att jag sover så bra som jag gör.

Jag har mina hundar att tacka för mycket! Dels att jag i dom har två bästa vänner som skulle gå genom eld för min skull. Som står ut med fruktansvärda smärtor utan att säga något, enbart för att kunna trösta mig. Att dom alltid finns där och får mig på bra humör när jag är ledsen, lugnar mig när jag är upprörd, ger mig en känsla av trygghet när jag är rädd eller orolig och delar glädjen med mig när jag är glad. Dom kommer alltid att älska mig ovillkorligt oavsett vad jag än säger eller gör, dom kommer aldrig någonsin lämna mig.

image

Vem kan säga samma ska om någon människa? Ens livspartner kan vara otrogen, tappa känslorna, hitta någon annan, tröttna. Ens föräldrar kan lämna en. Ens barn kan säga upp kontakten med en. Vänner kommer och går hela tiden. Men en hund, den finns alltid kvar hos dig ändå. Den bryr sig om inte du är rik eller fattig, ung eller gammal, frisk eller sjuk – den tycker om dig lika mycket ändå.
image

Så folk som har mage att ifrågasätta eller kritisera min livsstil, mitt intresse och vad jag lägger all min tid och pengar på – er klarar jag mig utan!

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Gula hundar

Något jag inte tycker man kan påpeka nog mycket är att ge extra utrymme till hundar som behöver det! Då jag själv har hundar som inte uppskattar att folk kommer fram i tid och otid, så är det här med gula hundar något jag kämpar mycket för. Tyvärr är konceptet gula hundar inte särskilt spritt i Sverige som man skulle önskat, vilket lägger desto mer ansvar på oss som äger gula hundar, att upplysa folk om vad det innebär.

image

Att en hund markeras gult behöver inte betyda att den är ”aggressiv” på något sätt, vilket folk gärna vill tro. En hund kan bli gulmarkerad av andra orsaker, tex tik under löp, hunden har en smittsam sjukdom, det är en blivande tjänstehund som inte ska hälsas på när den är under träning.. Ja, det finns mängder med anledningar till att en hund behöver lite extra utrymme.

image

Det råder många delade åsikter kring det här med gula hundar. Vissa tycker att man, genom att marknadsföra det här med gula hundar, menar på att det då är helt okej för allmänheten att gå fram till inte-gulmarkerade hundar hur som helst, utan att behöva fråga, och att ägaren till den gulmarkerade hundar samtidigt friskriver sig från allt ansvar OM hunden tex skulle bita. Så tänker inte jag! Jag tycker att folk fortfarande måste fråga innan dom får klappa en hund, och ägare har fortfarande ansvar för allt som eventuellt händer. Men kan vissa hundar få lite extra utrymme, att allmänheten kanske inte ens kommer fram och frågar om dom får klappa, då kan det hända att man ger den hunden en bra skjuts i rätt riktning vad det gäller träningen. Och om ägaren kan vara säker på att folk ger det extra utrymme hunden kräver, så innebär det med största sannolikhet en mer avslappnad ägare, vilket leder till en lugnare och tryggare hund, på sikt. I mina ögon har vi alltså bara att vinna på det här konceptet.

Jag brukar gulmarkera Dixon i vissa situationer, men jag tar inte för givet att folk vet vad det innebär. Däremot försöker jag upplysa alla som kommer fram och pratar, om att när en hund har en gul scarf runt halsen eller gult band på kopplet, så betyder det att hunden vill ha lite extra utrymme, och oavsett vad hunden visar för signaler så ska man ignorera hunden förutsatt att ägaren inte sagt annat. För våran del har det hjälpt bra, och Dixon har blivit tryggare i pressade situationer eftersom vi båda vet att folk inte kommer komma fram till honom på samma sätt som dom gjort innan.

Men vi tänker komplettera våran gula scarf med ett annat inköp, en Julius K9 IDC sele, med specialbeställda skyltar på där det står ”KLAPPA INTE!”. Det finns även olika reflexvästar och liknande tjänstertäcken som går att få med texten ”Klappa inte, jag tränar” och liknande. Jag tycker det är bra att det uppmärksammas i samhället att alla hundar inte uppskattar att folk kommer fram, men det kräver såklart också att man inte glömmer av normalt folkvett när det gäller alla andra hundar som inte är markerade – MAN SKALL ALLTID FRÅGA OM LOV INNAN MAN KLAPPAR EN HUND!

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Att leva med en autistisk hund.

image
Lilla hund vad jag älskar dig! Vad du hjälpt mig mycket genom livet, fått mig att växa som människa och som hundägare.

Sedan Dixon flyttade hem till mig, så har jag alltid vetat att han är speciell, annorlunda. Men jag öppnade mitt hem för honom ändå, lät honom bli en del av min familj och älskar honom minst lika mycket som om han vore på något annat sätt. Även om jag ibland kan tänka att mitt liv vore enklare om Dixon vore ”normal”, så jag har aldrig ångrat att jag tog över honom. Dixon är bland det bästa jag har i mitt liv, och överlägset det bästa beslut jag någonsin tagit. Men våran väg har varit krokig, vi har fått många bakslag och ibland stått still och trampat i all oändlighet.  Men jag har ändå lärt mig så fantastiskt mycket av att leva med honom, både om mig själv, om honom, om ”problemhundar”, och om hur folk funkar och tänker. För det är just folk som egentligen är vårat största problem i dagsläget! Att folk inte har förståelse, att folk inte kan ta enkla anvisningar och direktiv om hur dom ska hantera min hund.

Jag brukar ofta skojja om att Dixon är ett särbarn, men det ligger mycket sanning i det också. Då jag själv jobbar som personlig assistent till en person som går på särskola, och tidigare haft jobb som elevassistent på särskola och även som personlig assistent i hemmet hos olika personer – bland annat personer med autism. Och jag känner igen många av deras egenskaper och beteenden i Dixon. Därför har jag börjat läsa på om det finns autism hos hund. Än så länge har det inte forskats särskilt mycket på det, och forskarna har olika åsikter om det faktiskt finns eller inte. Men eftersom det är konstaterat att hundar kan ha psykiska sjukdomar, så tänker jag att varför skulle dom inte kunna ha något åt det autistiska hållet? Många pratar om ADHD hos hundar, depression är även det ett vanligt samtalsämne när det gäller hundar. Varför skulle dom inte då kunna ha något åt det autistiska hållet? För att göra det enkelt för andra som kanske misstänker något liknande hos sin hund eller bara är nyfiken på hur jag tänker och vad för tecken jag tycker mig se, så har jag här listat några av dom grejerna här nedan.

– Fastnar otroligt lätt i repetitiva beteenden, särskilt vid stress/oro, tex att slicka eller gnaga på tassarna, klia sig tills det blöder och han gnäller av smärta, slicka sig om nosen….

– Har otroligt svårt för att samspela med andra hundar, går helst undan helt och hållet och bara undviker samspel. Måste han kommunicera med andra hundar, då visar han ofta för små signaler eller alldeles för stora, han har med andra ord svårt att veta vad som är lagom, när han väl kommunicerar med andra hundar. Detta märks även när han är med Milo, det tog närmare 2 år innan Milo helt lärde sig att förstå Dixons signaler.

– Dixon har även svårt att samspela med människor – sådana utanför familjen är han oftast livrädd för, och med oss i familjen har han samma svårigheter som med hundar; att visa lagom stora/tydliga signaler, det blir lätt för lite eller för mycket.

– Han trivs med fasta rutiner, inte just med klockslag på dygnet, men i vilken ordning man gör vad, och HUR man gör saker och ting. Han blir väldigt stressad och orolig så fort man gör något annorlunda.

– Han blir lätt stressad och orolig när han är i situationer där han inte vet vad som förväntas av honom, och det krävs 5-10 gånger i samma situation där allt sker likadant varje gång, för att han ska landa i det hela och veta vad han förväntas göra.

– Nya miljöer är inget Dixon trivs med, han går gärna på samma ställen. Går vi på nya ställen så stannar han ofta och försöker vända, går han lös kan han även börja springa tillbaka hemåt/till bilen/till bekanta miljöer. Det märks att han blir stressad och osäker när det är nya ställen han ska vistas på.

– Även om Dixon är en mycket intelligent hund så märks det att han inte tänker särskilt kreativt – trickträning är helt hopplöst med honom eftersom han alltid bjuder på samma 3-4 tricks som han kan, funkar inte dom så ger han upp och går till sist. I hans värld är det liksom bara dessa trick som är ”träning” för honom, att lära sig nya saker ligger inte på hans världskarta, han förstår inte meningen med det alls – trots att jag har sånt han i vanliga fall ser som superbelöning. Han ser helt enkelt ingen mening med att lära sig mer grejer, eftersom han redan tycker att han kan tillräckligt med tricks.

– Han fastnar lätt i olika mönster och rutiner, även sådant man inte lär in, men han är (ibland FÖR mycket) uppmärksam på olika mönster och rutiner, och apar lätt efter dom – även om det ibland inte alls är sånt som matten vill.

– Noga med att allt görs likadant hela tiden, tex HUR jag förbereder maten, vart jag ställer matskålarna, vad jag gör under tiden hundarna äter osv osv, görs det inte likadant blir han stressad. När vi hade flyttat förra året tex så åt han inte på en vecka, förutom det lilla jag lyckades ”tvinga” i honom.

Han har mycket tvångstankar, framförallt att hålla sig ren! Han står i 45-60 minuter efter varje promenad och tvättar sig, enbart för att han ”måste”. Försöker man bryta blir han stressad och orolig istället. Han kan till och med stanna på promenaderna om vi går på smutsiga ställen och börja tvätta sig, för att han får panik av att vara smutsig helt enkelt.

Nu vet jag att många av er som läser det här bara tänker att han är dåligt social- och/eller miljötränad, vilket delvis också stämmer. Han har även dåliga gener, hört från flera håll att hundar från hans kennel haft olika problem, bland annat psykiska, för att uppfödaren ibland avlat på dåliga föräldradjur. Men jag har träffat hundar som är dåligt miljötränade eller knappt socialtränade från att dom är valpar, även träffat sådana med mentala problem som osäkerhet och stress pga dåliga gener. Men jag tycker att det är mer än så med Dixon.. När dom som driver dagiset där han gick innan, som har totalt mer än 50 års professionell erfarenhet av hundar fördelat på främst 2 personer, en av dom har tidigare jobbat på djursjukhus och var då otroligt duktig på problemhundar – om båda dom säger att Dixon är den svåraste hund dom någonsin träffat. Ja, då är det inte den lättaste och mest okomplicerade hund jag köpt mig helt klart. Så jag misstänker helt enkelt att Dixon har något inom det autistiska spektrat, och han hade troligtvis haft åtminstone någon sådan diagnos om han var människa.

Om någon av er andra har erfarenhet av det här, eller har några tankar och funderingar får ni gärna kommentera här. Alla kommentarer är dolda tills jag valt att godkänna dom, så alla är välkomna att skriva, även om man inte vill att ens kommentar ska synas för allmänheten sen.

Är det så att någon skulle vilja läsa lite om autism hos hund, så kan ni klicka er vidare på DENNA länken och läsa lite mer.

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

5 underbara, fantastiska år tillsammans 💜

Idag är det en lite underbar, fantastisk, speciell dag. Det är nämligen så att just idag, för 5 år sedan, så hämtade jag hem Milo. Det är en dag jag aldrig kommer glömma, ett ögonblick jag hade längtat efter i hela mitt liv. Efter lång längtan, en stor ovisshet till precis ända inpå minuten då jag hämtade honom, så blev han äntligen min! Såhär i efterhand inser jag att jag gjorde alla tänkbara fel när jag köpte Milo..

– Jag hade inget fast jobb (hade en obetald praktikplats), alltså ingen fast inkomst, jag levde på mina föräldrar som gav mig pengar till bensin och mobilräkning och det var ungefär allt. Hur jag tänkte att jag skulle ha råd med mat, vaccinationer, valpkurs, utrustning osv – det vet jag inte.

– Jag hade inte ens pengar till att köpa honom, utan ringde runt till släkt och familj och bad om pengar till en för tidig julklapp, och lyckades få låna det som fattades + lite extra så jag kunde köpa matskål, koppel och halsband iaf. Resten av alla inköp man tänker att man ”måste” göra när man skaffar valp, det var sånt som fick lösa sig med tiden tänkte jag.

– Jag bodde hemma, hos båda mina skiljda föräldrar, plus att jag jobbade heltid på min praktikplats – att ha tid att vara hemma i lugn och ro och bygga en bra relation till min hund hade jag inte tid med. Milo fick snällt följa med när jag åkte mellan båda mina hem, plus jobbet. Till råga på allt kom han hem i mitten på december, lagom till när all julstress drog igång på allvar – han fick knappast en lugn och fin start med mig och mina familjer, vi hade folk hemma hela tiden under helgerna, och på vardagarna var vi på jobbet hela dagarna.

– Sånt här med kläder hade jag inte riktigt tänkt på, och oturligt nog började det snöa samma dag jag hämtade hem Milo. Tur mamma var snäll och köpte kläder till honom! Ett varmt och skönt Hurtta-vintertäcke, och en stickad ”tröja” att kunna ha på dom allra kortaste kisssvängarna ute.

– Valpkurs hade jag ingen aning om vart man gick eller hur det funkade, det fixade mamma åt mig och betalde även. Där och då var det ingen tanke om inlärningsmetoder och liknande, utan det fick bli enda stället som hade uppvärmd inomhuslokal. Överlag sånt där med hundträning, inlärningsmetoder, gamla/nya skolan osv, sånt hade jag ingen som helst koll på, jag köpte hund mest för att jag ville ha en vän att hitta på kul grejer med, resten hade jag inte tänkt på så mycket alls eller satt mig in i särskilt väl.

– När jag hämtade Milo så skrev jag inte på några som helst papper eller liknande, vilket jag vet idag att man såklart ska göra. Jag betalade bara kontant i handen på ”uppfödaren” (när det är en tjuvparning vill jag ogärna kalla tikägaren för uppfödare), fick hans besiktningspapper och vacc.intyg, tog min hund och gick.

Men trots att jag gjort alla tänkbara fel man kan göra, så har det ändå gått rätt så bra. Konstigt nog med tanke på den uppväxten Milo haft med massa flängande hit och dit, så har han blivit en otroligt trygg och självsäker hund. Visst ser jag nu grejer som jag kanske skulle gjort annorlunda, men det är egentligen mer petitesser som att jag borde bibehållit lekandet mer, borde varit mer noga med att han inte får skälla, mer noga med att han ska lyssna direkt när jag säger något. Men vad gör det på det stora hela? Han fungerar i stort sett helt okomplicerat i vardagen. Visst skäller han när det kommer folk. Visst ”ska han bara” när jag kallar in honom på promenader ibland, om något mer intressant lockar. Visst önskar jag att han ville leka mer, framförallt kunna ta det som belöning. Visst önskar jag att han gick ännu bättre i koppel. Visst önskar jag att han hade lättare för att träna, även i svårare miljöer. MEM VAD GÖR DET PÅ DET STORA HELA? Jag har trots allt en hund som förutom det här beter sig hela felfritt. Jag har trots allt en hund som många anser vara väldigt väluppfostrad. Jag har trots allt en hund som omvänt många som säger sig inte gilla småhundar – just för att jag uppfostrat Milo efter samma regler som om han vore en stor hund. Jag är trots allt nöjd med hur Milo är, jag älskar varje liten del av hans personlighet, även det jag kanske anser är ”brister”. Milo är det bästaste som hänt mig, det absolut bästa och finaste jag har i mitt liv.

image

Samma dag som jag hämtade hem min lilla korv 💜

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

Ett steg närmare..

Nu är jag och Milo ett steg närmare att kunna starta i någon tävling. Sikten är inställt på en speciell, hoppas att vi hinner träna in allt så det sitter tillräckligt bra tills dess bara. Men nu är vi iaf med i en BK, och även i SHU (fick med det på köpet eftersom jag är under 25). Vi har även ansökt och betalat för Milos tävlingslicens. Så nu är det bara att vänta på att få hem alla papper/kort som behövs, sen ska det inhandlas en tävlingspärm så jag har alla grejer samlade på ett ställe, blir smidigast så tänker jag.

image

Bildbevis på att vi ansökt och betalat för tävlingslicens hos SKK, till Milo.

image

Bildbevis på att jag skaffat medlemskap i både SHU (Göteborgs lokalklubb) och Ulricehamns BK. Nu gäller det bara att bestämma sig för vilken klubb jag ska tävla för..

Tills vi hörs nästa gång – kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!